Nyligen när jag gjorde en EMC-provning brann en komponent upp, det är inte så vanligt men det händer. Det var när jag injicerade en störning på en kabel som komponenten började brinna men det var inte i testobjektet (equipment under test, EUT) som det brann, däremot i den enhet som skulle simulera signaler till objektet.
Detta illustrerar ett misstag som inte är så ovanligt. När man designar enheter som ska simulera omgivningen (auxiliary equipment, AE), måste man ta med att utrustningen ska klara av en del störningar, men att de går sönder är lite mer ovanligt.
Även om man försöker skydda sin AE så kommer en del av den pålagda störningen att påverka. Tyvärr är det vanligt att AE tillverkas utan att ta hänsyn till de påfrestningar som EMC-provningen utsätter den för. Detta kan leda till flera olika problem. Det första problemet illustreras ovan, d.v.s. att utrustningen inte tål störningar och går sönder.
Det andra problemet som kan uppstå är om t.ex. AE kommunicerar med EUT och kommunikationen går upp och ner eller t.o.m. slutar att fungera. Det kan leda till intressanta situationer där man inte kan säga om det är EUT som är felaktig eller om det är AE som inte fungerar. Vi som utför EMC-provningen måste anta att det är EUT som det är fel på och underkänna den.
Ett tredje problemet är att den AE som används, ofta har utvärderats under kort tid vid utvecklingen av EUT. När vi sedan vid EMC-provningen har igång utrustningarna under hela dagar, så kan det hända att de inte klarar det. Det brukar komma som en överraskning när AE slutar att fungera och det tar en hel del tid och kraft att undersöka om det är EUT som gör att AE strular, eller om det är själva AE som är ostabil.
Många av dessa bekymmer kunde ha undvikits om man redan i projektstart inkluderade AE i designflödet, där man skapar en kravspecifikation över vad AE ska klara. Det ger utvecklare chansen att designa AE så att även den klarar EMC-provning på ett bättre sätt än idag.
// Sven-Erik Sjöström
Senaste kommentarer